BTS: Österrike 2024

Crew, kameror och kalla öl

I slutet av februari och början av mars 2024 åkte vi till Österrike för två fotograferingar, ett team och en hel del snö.

Vi landade och fann ett helt snöfritt Österrike – inte direkt en drömstart. Men bergen backade oss. Redan nästa dag vräkte det ner. Sjuttio centimeter på bara några timmar. På samma sätt förvandlades Alperna, och scenen var klar för en episk vecka.

Innan vi gav oss ut på berget gjorde vi det viktiga depåstoppet: lasta skåpbilen med mat, snacks och "förfriskningar" (ni vet hur det går till). Någonstans mellan bröddisken och kassan hann vi till och med med ett snabbt klädbyte, redo för vad som komma skulle – djupt puder.

Att ta sig upp dit var inte helt utan utmaningar. Mitt i klättringen var vi tvungna att stanna till vid sidan av vägen för att sätta på snökedjor, med hjälp av en taxichaufför. Kedjorna gjorde egentligen inte så mycket ... men precis när det kändes som att vi skulle bli fast rullade en snöplog upp bakom oss och banade väg till toppen. Tur för oss.

Tre dagar där uppe gav oss inget annat än bluebirds, djupa svängar och tillräckligt med bilder för en säsong full av energi. Ännu viktigare var att det gav oss tid med crewet – vi åkte, skrattade och skapade minnen som fastnar starkare än snön på våra skidglasögon.

Sammanfattningsvis? En otrolig fotografering. Otroligt tursamma. Och precis den typen av resa som påminner oss om varför vi gör det här.

Nordkette — Stadslinjer och parkvibbar

Efter Zillertals djupa svängar och vildmarksresor riktade vi skåpbilen mot Innsbruck för runda två – Nordkette. En kort gondoltur och plötsligt är du ovanför molnen och stirrar ut över dalen. Det är otroligt hur snabbt man byter betong mot corduroy.

Den här fotograferingen hade en helt annan känsla. Parkrundor över pudersnö. Teamet spred ut brädor, väskor och kameror över snön som om vi höll på att slå läger. Någon filmade alltid, någon åkte alltid och någon såg alltid till att snacksförrådet hölls påfyllt.

Ljuset var perfekt – skarp blå himmel med den sortens bergskuliss som får varje bildruta att se ut som ett vykort. Vi höll oss uppe mellan chilla mellan åkern, med hjälmarna av, njöt av solen, utbytte historier och peppade varandra inför nästa trick. Att landa något rent innebar tillräckligt höga jubelrop för att få folk att vända sig halvvägs ner i parken.

Lunchraster blev längre än planerat – en blandning av skratt, planer för nästa åk och en och annan "ska vi verkligen gå ut igen efter det här?"-blick över en tallrik pommes. Spoiler: det gjorde vi. Liftarna skulle inte gå av sig själva.

När skuggorna sträckte sig långa hade vi samlat mer än tillräckligt med klipp och foton för att kalla det en seger. Men som alltid var den verkliga höjdpunkten att åka med gänget – de däremellanögonblicken som inte når slutgiltigt utan stannar kvar i huvudet långt efter resan.